This website uses cookies to manage authentication, navigation, and other functions. By using our website, you agree that we can place these types of cookies on your device.
Som medlem i Tjustbygdens Järnvägsförening stöder du trafikverksamheten vid smalspårsjärnvägen och bidrar till upprustningen av lok och vagnar. Som medlem får du medlemstidningen Västervikingen fyra gånger om året och dessutom rabatt på resor på järnvägen.
Medlemsavgifter
Medlemsavgiften för år 2024 är 300 kr/vuxen, 175 kr/ungdom (6-18 år) eller 475 kr/familj. För juridisk person/organisation är medlemsavgiften 700 kr/år. Medlemsavgifter betalas enklast till bankgiro 536-2710. Ange ny medlem samt namn och adress vid inbetalning. Medlemsregistret nås enklast via mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
För er som bor utomlands finns möjlighet att använda IBAN-nr SE4680000842280031812753 och BIC: SWEDSESS för att betala in medlemsavgiften.
Medlemsförmåner - Visa upp ditt medlemskort för att ta del av följande förmåner
50% rabatt på ordinarie biljettpris i tågtrafiken på Smalspårsjärnvägen Hultsfred-Västervik! OBS! Gäller endast vid köp ombord eller på någon av våra bemannade stationer.
15% rabatt på övernattningar hos Centralhotellet i Västervik. Bokningen sker direkt hos hotellet, kontaktuppgifter hittar du på denna länk: Centralhotellet Västervik
10% rabatt på en veckas övernattning i stationshuset i Väderum. Bokning och kontaktuppgifter hittar du på denna länk: Boka boende i Väderums station
Fem kuponger som ger fri servering av kaffe, te eller fruktdryck i ombordserveringen på rälsbusstågen under trafikdagar.
Tillgång till Smalspårsarkivet. registrera ditt medlemskap på smalsparsarkivet.se för att få exklusiv tillgång till allt material.
Hjälp till i det praktiska arbetet vid järnvägen
Som medlem har du möjlighet att delta aktivt i det praktiska arbetet vid järnvägen. Få fritidssysselsättningar ger möjlighet till ett så varierat och utvecklande arbete. Tycker du att du saknar förkunskaper är det inget hinder, vi hjälper dig allt eftersom.
I trafiken behövs bl.a. förare, tågklarerare, tågvärdar, kafépersonal liksom servicepersonal för fordonsservice. För arbeten i säkerhetsfunktioner som förare och tågklarerare krävs utbildning. Vi bedriver egen utbildning som ger alla förekommande behörigheter hos oss. För utbildning krävs att du varit med i föreningen en tid så att du är förtrogen med organisation och arbetssätt. För all säkerhetstjänst krävs läkarkontroll och för vissa tjänster även urvalstest och lämplighetsprövning hos psykolog. För dig som är intresserad av att delta i trafikverksamheten är det mest vanliga och lämpliga sättet att komma in i arbetet att börja som tågvärd efter en kortare introduktion och övning med någon erfaren tågvärd. Som tågvärd lär du dig banan och får erfarenheter som är viktiga för fortsatt utbildning. Kontaktperson för trafikverksamheten är Peter Heller, 070-273 79 29.
För underhåll och renovering av våra fordon behövs fordonsmekaniker men även personer som är duktiga på att snickra, måla eller helt enkelt bistå i arbetet. Alla fordonsarbeten leds av en arbetsledare eller projektansvarig som ansvarar för och kontrollerar arbetet. I alla projekt finns många delar som man kan hjälpa till även om man saknar tidigare erfarenhet. Fordonsarbeten sker i verkstaden i Västervik. I motorverkstaden underhålls diesellok, rälsbussar och vagnar medan ångloken underhålls i rundlokstallet. Kontaktperson för fordonsarbeten är Mikael Lövstedt, 0761-15 23 34.
För underhåll av den närmare sju mil långa banan krävs kontinuerligt underhåll av spår och signalanläggningar. För banunderhållet ansvarar formellt Förvaltnings AB Smålandsbanan men medlemmar i TJF arbetar och utför det huvudsakliga praktiska arbetet. Den vanligaste uppgiften är underhåll av spåret i form av slipersbyte, justering av spårläget samt röjning av sly för sikt och framkomlighet. För alla arbeten i spåret finns en ansvarig arbetsledare som även genomför en kontroll av att spåret är säkert och farbart efter det att arbetet avslutats. Arbetet på banan kan ibland vara fysiskt och passar dig som gillar att vara utomhus och röra på kroppen. Utmed järnvägen finns ett flertal signalanläggningar som kräver kontinuerligt underhåll. Signalanläggningarna består bland annat av ställverk vid stationerna och vägskydd för biltrafiken vid plankorsningar. Arbete med signalanläggningar passar dig som är tekniskt intresserad och gillar elteknik. Kontaktperson för banarbeten är Daniel Niklasson, 0730-43 11 16.
Utmed järnvägen finns ett stort antal byggnader och trädgårdar. Byggnaderna med miljöer är en viktig del av upplevelsen av järnvägen och kräver kontinuerligt underhåll. Arbetena består i allt från trädgårdsskötsel till större renoveringsarbeten som omläggning av tak och fasadrenoveringar. Kontaktperson är Magnus Andersson, 076-889 05 06.
Boende
För aktiva medlemmar erbjuder vi föreningslokaler med goda möjligheter till övernattningari samband med tjänstgöring. I Västervik disponerar föreningen ett personalhus med omklädningsrum, duschar, tvättmaskin, flera övernattningsrum, kök och gemensamhetslokaler.
På lokstallsområdet i Västervik finns idag fem byggnader. Tidigare fanns det betydligt fler byggnader på området men efter hand som smalspårstrafiken minskade försvann även användningen av lokalerna. 1999 blev de första avtalen klara kring ett övertagande av byggnaderna från SJ Fastighet och upprustningen av området kunde påbörjas, en affär som formellt avslutades 2008. Numera ägs byggnaderna av Förvaltnings-AB Smålandsbanan och flertalet används av Tjustbygdens Järnvägsförening.
Bilden ovan visar lokstallsområdet i början av 1960-talet. Längst bort till vänster syns den numera rivna reparationsverkstaden. Fortsätter vi sedan åt höger följer lokstallet (byggnaden med svängt tak), personalhuset, motorverkstaden sammanbyggd med rälsbussgaraget, även det 1993 rivna godsmagasinet syns längst till höger i bild.
Lokstallet
Lokstallet i Västervik är ett så kallat rundstall. Det innebär att det är byggt som en del av en cirkel med en vändskiva i centrum. Vändskivan hade ursprungligen två huvudsakliga uppgifter. Den ena vara att förflytta fordon mellan de olika spåren i lokstallet och den andra var att vända fordon. Ånglok är oftast byggda för att huvudsakligen framföras i en riktning, oftast med pannan främst. Det går att köra ett ånglok även i så kallad backgång men det ger sämre ergonomi för lokpersonalen då reglage och instrumentering hamnar åt fel håll i förhållande till körriktningen. För tenderlok innebär det ofta även att den största tillåtna hastigheten sänks. Ett exempel på det sistnämnda är Tjustbygdens Järnvägsförenings ånglok L18p 3147 som är godkänt för 60 km/h med pannan främst men bara 40 km/h om tendern går först. Västerviks lokstall är det största kvarvarande rundlokstallet för smalspår i Sverige. Det har nio stallplatser, numrerade medurs från 1 till 9.
Till skillnad mot många andra lokstall så har lokstallet aldrig haft något vattentorn, något som var vanligt vid stora lokstall. Efter att tidigare ha pumpat vatten till loken från egen brunn så kom lokstallet senare att anslutas till stadens vattenledningsnät. Möjlighet till vattenpåfyllning har funnits på samtliga stallplatser. Den äldsta delen omfattar stallplatserna 1 till 4 och byggdes av Westervik-Åtvidaberg-Bersbo Jernväg (WÅB) inför banans öppnande 1878-79. Stallplatserna var då tillräckligt långa för att rymma de treaxliga tanklok som användes vid västerviksbanorna. I samband med lokstallsbygget installerades även den första vändskivan med en diameter på 4,75 meter, fullt tillräckligt för dåtidens korta lok. Hultsfred-Westerviks Jernväg hade genom ett avtal med WÅB rätt att använda lokstallet i Västervik för uppställning av sina lok.
Fler och större lok kom att köpas in och 1889 byggdes lokstallet till första gången med platserna 5 och 6 som var något längre än de ursprungliga fyra. Vid utbyggnaden byttes även vändskivan mot en större med diametern 5,4 meter. 1900 var det dags för nästa utbyggnad, då tillkom stallplats 7 som var ytterligare något längre än de tidigare. 1904 levererades det första tenderloket till västerviksbanorna. Loket var för långt för att rymmas på vändskivan men man ville slippa kostnaden för att byta till en längre vändskiva. Loket försågs därför med ett koltag framför förarhytten, på ena sidan av gångbordet, och på motsatta byggdes en mindre vattentank. Med hjälp av detta arrangemang blev det möjligt att koppla ifrån tendern innan loket kördes in i lokstallet. Även loket HWJ 22, nuvarande L18p 3147, hade denna typ av anordning vid leverans men den togs senare bort.
1905 kom lokstallet att byggas ut igen, denna gång tillkom plats 8 som var lika lång som plats 7. 1914 levererades nya större lok till Västervik, de så kallade tunntenderloken. I samband med detta förlängdes stallplatserna 3, 4 och 6. De nya loken gjorde även behovet av en ny vändskiva akut. Lidköpings Mekaniska Werkstad fick därför i uppdrag att tillverka en vändskiva med 13 meters diameter. Den kom att utföras som ovanpåliggande med de bärande balkarna som en uppåtgående båge. Denna typ av vändskiva var väldigt ovanlig men för Västerviks del nödvändig då vändskivans ringräl kom att korsas av industrispår som gick mellan lokstallet och reparationsverkstaden där det var trångt med utrymme.
Den sista förlängningen av stallplatser gjorde 1927 då plats 1 och 2 förlängdes för att vardera kunna rymma två av banans kortaste ånglok. Samtidigt med den ombyggnaden byttes även papptaket på lokstallet. 1929 gjordes den sista utbyggnaden av själva lokstalls delen då plats 9 byggdes. Denna stallplats byggdes lite annorlunda jämfört med de övriga då den har portar i båda ändarna och har tidigare haft genomgående spår. Golvet är dessutom relativt plant jämfört med övriga stallplatser som är byggda med smörjgravar. Stall 9 kom att användas för spolning av lokpannor. 1937 kom ytterligare en utbyggnad att göras i anslutning till stall 8. Då byggdes en värmecentral med tillhörande skorsten på baksidan av lokstallet. Värmecentralen stod för uppvärmning av reparationsverkstaden, lokstallet och verkstadsförrådet. Från början användes en ångpanna tillverkad 1905.
1949 kom västerviksbanorna att tas över av SJ och Västerviks lokstation hamnade först under 27:e maskinsektionen i Växjö. Redan året därpå gjordes en omorganisation och Västervik kom istället att hamna under 2:a maskinsektionen i Växjö. Ångloksdriften i Västervik kom att upphöra under andra halvan av 1950-talet. Persontrafiken kom att utföras helt med rälsbussar och för godstrafiken som till stor del gick via södra banan till Hultsfred kom nyare diesellok av typen Tp att användas. I samband med att Tp-loken infördes kom samtliga tio portar på lokstallet att bytas mot större och portvalven höjdes för att loken skulle kunna komma in i lokstallet. Ett par år senare så kom även stallplatserna 1,2 och 4 att få nya arbetsgravar och i samband med detta fick arbetsgraven vid stallplats 1 en sänkgrav som möjliggjorde utbyte av hjulaxlar. Värmecentralens ångpanna byggdes om för oljeeldning 1956. Ombyggnaden var inte lyckad alls, redan efter fyra dagars drift smälte eldstadsvalvet och pannan blev obrukbar. Den ersattes under vintern 1956-57 av ånglok som fick stå för att ge ånga till uppvärmningen.
För att ersätta den tidigare ångpannan byggdes hela värmecentralen om 1957-58. Ytterväggarna höjdes 1,5 meter och det gamla taket byttes mot Siporex-takplattor. Det installerades även två oljeeldade varmvattenpannor av fabrikatet Parca, tillverkad av AB Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping. Stallplatserna 1-6 fick ett nytt värmesystem för varmvattenuppvärmning. De stallplatser som försågs med vattenburen värme fick även förbättrad isolering av taken och skorstenarna av gjutgods som använts som rökfångare för ångloken togs bort. Värmeledningarna till övriga byggnader byttes mot nedgrävda eternitrör.
Västerviks lokstall fortsatte att användas för smalspårsbruk fram till dess att norra banan breddades 1964. Efter att norra banan breddats kom godstrafiken att styras om till att istället gå norrut via Åtvidaberg med normalspårslok. Arbetsuppgifterna för Tp-loken försvann och de förflyttades alternativt blev ombyggda till normalspårslok. Behovet av ett smalspårigt lokstall i Västervik försvann därför och vändskivan skrotades. Spåren försvann från de flesta stallplatserna, den enda plats som fick behålla spåranslutning var plats 1 som försågs med normalspår och fick portarna breddade. Övriga delar kom att användas för andra ändamål, bland annat av banavdelningen men hyrdes senare ut externt. Värmecentralen kom att läggas ned 1977 och de kvarvarande byggnaderna anslöts till det kommunala fjärrvärmenätet.
Tjustbygdens Järnvägsförening fick tillgång till plats 6 på 1980-talet. Där fanns det fortfarande spår men utan direkt anslutning till övriga bangården. Redan i slutet av 1980-talet framfördes önskemål från Tjustbygdens Järnvägsförening om att ta över lokstallet från SJ. Det kom att dröja fram till 1999 innan någon långsiktig lösning nåddes. Under tiden hann lokstallet förfalla och delar av taket rasade in vid stall 6 som Tjustbygdens Järnvägsförening disponerade. Till sist kunde Förvaltnings-AB Smålandsbanan och SJ Fastighet komma överens om ett övertagande av bland annat lokstallet. Byggnaden kunde börja renoveras och bland annat byttes stora delar av taket runt 2001. Även stall 1 återfick sin smalspårsanslutning vid denna tid, normalspåret fram till stallet spikades in och invändigt kunde smalspårsräler läggas på sina tidigare platser innanför normalspårsrälerna.
De kvarvarande hyresgästerna flyttade ut och gradvis kunde lokstallet återfå sin gamla funktion. 2006 kom en vändskiva på plats framför stallet igen. Den har en diameter på 12,5 m och är av den vanligare modellen med en grop där de bärande balkarna löper. Övriga stallplatser kunde spåranslutas efter hand och 2009 var samtliga stallplatser åter försedda med spår. Numera är plats 1 och 2 ångloksverkstad och plats 9 används för att kunna lyfta fordon vid exempelvis boggibyten. Övriga stallplatser används som uppställningsspår med förvaringsutrymmen på övriga ytor.
Bilden nedan visar en annorlunda bild av lokstallet, tagen i oktober 2019. Fordonen som syns på bilden är från vänster ångloken S2p 3037, Np 3050 och L18p 3147, sedan personvagnen Bp 439, lokomotorn BLJ 2, personvagnen Bp 340 och rälsbussläpet UBo3yp 2133. Därefter Gp 3042 och sist, men inte minst, lokomotorn Katrinefors Bruk 2.
Omnibussgaraget
Bussgaraget uppfördes av tegel 1946 och hade plats för fyra landsvägsbussar. Tidigare hade delar av motorverkstaden nyttjats som bussgarage. Byggnaden användes fram till 1988 för landsvägsbussar, sedan kom Banverket att använda byggnaden som garage och förråd fram till 2003. Numera är byggnaden uthyrd till ett utomstående företag.
Personalhuset
Huset började uppföras 1901 som förrådsbyggnad för att ersätta en byggnad som tidigare brunnit. Den lägre delen av huset är uppförd i tegel tillverkat vid Almviks tegelbruk. Från början var den delen avsedd som förråd av brandfarliga effekter. Den högre delen av byggnaden har trästomme. 1935 inreddes två bostadslägenheter i huset och fasaden reveterades. I samband med detta byggdes även delen av tegel ut för att rymma bland annat tvättstuga. 1946 byggdes huset om för att bli personallokaler med bland annat omklädningsrum och matsal. I samband med detta så byggdes huset ut i riktning mot Norra Bangatan. Huset användes fram till 2003 som personallokal för Banverket och på övervåningen hade SJ Idrottsförening en luftgevärsbana på den stora vinden som fanns där.
Efter att Förvaltnings-AB Smålandsbanan tagit över huset så har det anpassats för Tjustbygdens Järnvägsförenings behov. Vinden på övervåningen är numera ombyggd med tre sovrum, biblioteksdel och ett mindre arkivrum. Ett rum som tidigare har varit omklädningsrum har byggts om till sovrum. På bottenvåningen i tegeldelen av huset finns omklädningsrum, kombinerad tvättstuga och duschrum, toaletter och torkrum. Övriga delar av bottenvåningen rymmer orderrum för trafikpersonal, kök och matsal som även kan användas som undervisningslokal, tv-rum samt fem sovrum. Av de nio sovrum som finns i huset så hyrs fyra ut till mer aktiva medlemmar som vill ha ett eget utrymme. Övriga fem sovrum disponeras fritt av aktiva medlemmar då dessa tjänstgör åt föreningen.
Rälsbussgaraget och motorverkstaden
Den äldsta delen av byggnaden uppfördes i tegel 1936 efter ritningar av ban- och maskiningenjör Erik S Halén. I sitt första utförande utgjordes byggnaden av tre spårplatser i rälsbussgaraget, längst in i nuvarande stora hallen. Utöver detta fanns det tre garageplatser för landsvägsbussar vinkelrätt mot spåren i en del som numera utgör verkstadslokalen. En av portarna för bussgaraget finns fortfarande kvar, på bilden ovan syns porten till höger om lokomotorn. 1938 gjordes en första tillbyggnad då rälsbussgaraget förlängdes och redan året efter gjordes nästa tillbyggnad då de tre nuvarande verkstadsspåren tillkom. 1942 byggdes lokalerna ut en sista gång med en förrådsdel i anslutning till dåvarande bussgaraget och rälsbussgaraget fick sin nuvarande längd. I samband med tillbyggnaden 1942 inreddes en motorverkstad i den del som inrymde bussgarage, man installerade även ett automatiskt brandlarm från LM Ericsson som visade sig vara en klok investering redan ett par år senare då verkstaden kom att eldhärjas den 8 oktober 1945. Mer om branden går att läsa på följande länk: Verkstaden brinner i Västervik
Verkstaden återuppbyggdes efter branden men det gamla trätaket byttes mot ett av Siporex-takplattor och en lanternin med ljusinsläpp byggdes utmed mitten av byggnaden. Lanterninen finns fortfarande kvar men ljusinsläppen är numera igensatta. Två av portarna för landsvägsbussar kom att sättas igen och bussarna flyttade 1946 till ett eget nybyggt garage. 1952 började de nya rälsbussarna littera YCo5p att levereras till Västervik och då dessa var längre än de tidigare använda rälsbusstyperna så förlängdes två arbetsgravar i verkstadsdelen 1954. Året efter förlängdes ytterligare två arbetsgravar i rälsbussgaraget. Efter norra banans breddning 1964 kom verksamheten vid Västerviks lokstall att omorganiseras och motorverkstaden blev uppställningsplats för Tp-lok fram till 1966. Även lokomotorer och banarbetsfordon kom att ställas upp där. Rälsbussarna kom mestadels att stå i rälsbussgaraget som i föreningssammanhang kallas "Stora hallen".
Västervik som egen verkstad i SJ-organisationen upphörde 1975 då underhållet av kvarvarande motorvagnar med tillhörande släp flyttades till Växjö. Lokomotorer och överföringsvagnar för godstrafiken underhölls även i fortsättningen i Västervik men av ditrest servicepersonal. 1981 påbörjades avvecklingen av rälsbussgaraget då ett av de tre spåren revs för att ge plats åt landsvägsbussar. Spår 4 och 5 behölls för uppställning av motorvagnar fram till dess att persontrafiken på södra banan Västervik-Hultsfred lades ner 1984. Därefter revs även de två kvarvarande spåren och hela stora hallen anpassades för bussverksamheten. 1985 gick den sista smalspåriga godstrafiken från Västervik och därefter avvecklade SJ sin verksamhet helt i motorverkstaden. Tjustbygdens Järnvägsförening hade sedan 1979 haft tillgång till delar av byggnaden men kunde 1985 bli hyresgäst till hela för detta motorverkstaden.
1988 ändrades stora hallens utseende rejält då samtliga fönster sattes igen och de tidigare träportarna ersattes av nuvarande skjutportar. SJ Buss blev av med trafiken i Västerviksområdet 1989 och flyttade ut från stora hallen. Den kom sedan att hyras ut till olika privatpersoner under flera år. Motorverkstaden har under de senaste 30 åren byggts om en del invändigt för att bättre passa behoven hos föreningen. En övervåning med omklädningsrum och ett mindre kontor har tillkommit i den gamla förrådsdelen. Det finns även ett fikarum med fullständigt kök. En del av verkstaden är tillsammans med nuvarande förrådet avskild för att öka brandsäkerheten. Sedan Förvaltnings-AB Smålandsbanan blivit ägare till byggnaden så har Tjustbygdens Järnvägsförening numera även tillgång till stora hallen som rymmer bland annat mekanisk verkstad med maskiner för metallbearbetning och en snickeriverkstad. Sedan 2016 är även spår 4 återuppbyggt och används för uppställning av trafikfordon.
Uthus
I direkt anslutning till motorverkstaden finns ett mindre uthus av trä. När det byggdes är inte känt men det stod på platsen redan på 1960-talet. Det var tidigare öppet på en sida med en mindre del avskärmad av nätväggar. Numera är det helt inbyggt med två utrymmen som används som kallförråd.
Smalspårsjärnvägen Hultsfred-Västervik består av två delar där sträckan Hultsfred-Jenny utgör den egentliga smalspårsjärnvägen. Sträckan Jenny-Västervik utgör Västerviks driftplats och ägs i sin helhet av Trafikverket. I Jenny ansluter norra banan från Åtvidaberg och trafiken där utförs av SJ AB under varumärket "Krösatåg" sedan den 12 december 2021. Mellan Västervik och Jenny delar norra och södra banan sträckning på landets enda treskensspår med reguljär trafik. Västerviks driftplats fjärrstyrs från Trafikverkets Trafikcentral i Norrköping och spåren underhålls av Infanord AB.
Själva smalspårsverksamheten består av tre organisationer som gemensamt arbetar under namnet "Smalspårsjärnvägen Hultsfred - Västervik"
Tjustbygdens Järnvägsförening, TJF
Tjustbygdens Järnvägsförening bildades 1979 av en grupp järnvägsintresserade i Västervik. Föreningens ursprungliga syfte var att bevara ett museitågsätt med ångloket NVHJ 22 och andra äldre fordon från Västerviksbanorna samt bedriva utfärdstrafik med Västervik som bas. Under åren 1983-1992 bedrev man främst ångtågstrafik på sträckan Västervik-Verkebäck, vid sidan om andra trafikutövare på banan. Efter 1993 har verksamheten kommit att utvecklas till dagens intensiva verksamhet där man är den enda trafikutövaren på järnvägen mellan Hultsfred och Västervik. Idag har TJF närmare 800 medlemmar som verkar för att bevara och köra trafik på smalspårsjärnvägen mellan Västervik och Hultsfred. Verksamheterna inom föreningen är av vitt skilda slag, allt från fordonsrenoveringar till plantering av stationsrabatter och slipersbyte. Årligen byts mellan 2000-3000 sliprar på vår bana. Alla har någon kunskap som kan tas tillvara eller annars kan man alltid lära sig någonting nytt. I föreningens fordonspark finns ånglok, rälsbussfordon, lokomotorer samt ett större antal person- och godsvagnar. Förutom de egna fordonen har TJF ett flertal fordon deponerade hos sig från ett flertal olika ägare. Renoveringsarbeten på fordon sker främst i järnvägsverkstaden i Västervik.
TJF är en demokratisk förening som leds av en styrelse utsedd av föreningens årsstämma. För den praktiska verksamheten finns ett antal avdelningar som ansvarar för trafik, maskin, säkerhet samt marknadsföring och försäljning. Varje avdelning leds av en avdelningsansvarig. Föreningens stadgar hittar på denna länk
TJF har Transportstyrelsens tillstånd att bedriva järnvägstrafik (persontrafik) på FAS spåranläggning Västervik-Hultsfred samt Trafikverkets spåranläggning inom Västerviks driftplats.
Vill du läsa mer om Tjustbygdens Järnvägsförenings historia, klicka på länken
Förvaltnings AB Smålandsbanan, FAS
Bildades 1993 på initiativ av Järnvägsfonden för att rädda järnvägen Hultsfred-Västervik. Sedan bildandet har man fått järnvägen byggnadsminnesförklarad, bron för E22:an vid Rödsle byggd och smalspårstrafiken återupptagen Jenny-Västervik. Man har även utfört en större upprustning av bana och byggnader. FAS är ägare till smalspårsjärnvägen Jenny-Hultsfred med tillhörande byggnader och anläggningar. I anläggningen ingår bland annat verkstadsområdet i Västervik med verkstadsbyggnader, rundlokstall och personalhus, stationshus med magasin och komplementbyggnader i Jenny, Verkebäck, Ankarsrum och Totebo, en banvaktstuga i Hultsfred samt ett antal mindre hållplatsbyggnader, dressinbodar och liknande utmed banan. Utöver själva spåranläggningen omfattar anläggningen även vissa större markområden på vissa platser utmed banan.
FAS har Transportsstyrelsen tillstånd att vara infrastrukturförvaltare för Västerviks smalspårsbangård och banan Västervik-Hultsfred. FAS inriktning är att upprätthålla sträckan Hultsfred-Västervik i trafikdugligt skick för tågtrafik och att långsiktigt rusta bansträckan
1914 års järnvägskonsortiums donationsfond (Järnvägsfonden)
Fonden, som i dagligt tal benämns Järnvägsfonden, skapades 1914 av Hultsfred-Västervik-Åtvidaberg-Bersbo Järnvägsaktiebolag för insamling av medel till inköpet av Norsholm-Bersbo Järnväg. Det kom att leda till bildandet av Norsholm-Västervik-Hultsfreds Järnvägsaktiebolag, NVHJ. Överskottet placerades i en samhällsnyttig fond. Fonden har haft som uppgift att främja välgörande ändamål, turism och kommunikation i norra Kalmar län. 1993 kom Järnvägsfonden att agera för ett bevarande av järnvägen mellan Hultsfred och Västervik och bildade FAS där fonden är majoritetsägare. Idag är fondens huvudsyfte att äga FAS.
Tjustbygdens Järnvägsförening (TJF) bildades 1979, men uppstod inte ur tomma intet. Vi behöver titta längre tillbaka och följa hur olika personers intressen sammanstrålade och så småningom bildade Tjustbygdens Järnvägsförening.
Den första grunden till föreningen lades genom att signalreparatören Wilhelm Häggström (1913-1997) började samla in föremål med anknytning till de gamla NVHJ-banorna. Arbetet gjordes tillsammans med Tjustbygdens Kulturhistoriska Förening och målsättningen var att skapa en utställning om Västerviksbanorna på Kulbacken, ett utställningsområde hos Västerviks museum.
Efter kontakter med Statens Järnvägar kunde det sista kvarvarande loket från NVHJ transporteras från sin uppställningsplats i Valdemarsvik till Västervik 1963. Loket är tillverkat 1907 som HWJ 22, senare NVHJ 22 och efter förstatligandet känt som SJ L18p 3147. Man tillvaratog också två personvagnar och tre godsvagnar. Planen var att ställa upp tågsättet på Kulbacken, men på grund av bärighetsproblem på dåvarande bron över Stora Strömmen kom ångloket att stå kvar i hamnen i flera år.
En grupp järnvägsintresserade Västerviksbor som tillsammans arbetade med att bygga upp en större modelljärnväg började intressera sig för de äldre fordonen på Kulbacken. Under hösten 1970 tog man kontakt med Wilhelm Häggström för att undersöka möjligheterna att renovera och visa upp fordonen. Detta resulterade i att fordonen kom att ställas upp tillsammans i anslutning till järnvägsstationen. 1972 bildades Västerviks Järnvägsklubb av de personer som sedan 1970 arbetat för fordonens upprustning. Under perioden 1972 till 1979 renoverades ångloket så att det kunde provköras på de få spårmeter man hade tillgång till och ytterligare en godsfinka inköptes för att få ett förvaringsutrymme.
NVHJ 22 uppställd på ett eget spårspann vid Västerviks station i maj 1979, fotograf Birger Ekelid, Smalspårsarkivet
Tjustbygdens Järnvägsförening bildas 1979
Föreningens egentliga historia börjar våren 1979. På initiativ av Per Ljung i Gamleby hade man den 29 april ett möte i Västervik för att undersöka intresset av att skapa en lokal järnvägsförening för personer i Västervik och Gamleby. Under sommaren kunde också en del av museifordonsparken flyttas in i motorvagnshallen vid Norra Bangatan.
Protokoll från konstituerande styrelsemöte i TJF 9 augusti 1979.
Den 8 augusti 1979 hölls så det konstituerande mötet i stationshuset i Västervik då Tjustbygdens Järnvägsförening formellt bildades. Styrelsen bestod av Per Ljung (ordförande), Lars Lindén, Tomas Borum, Wilhelm Häggström, Herbert Paalberg och Anders Henriksson. Redan på första mötet hade man planer på att uppmärksamma att det var 100 år sedan Västerviksbanorna öppnades, i första hand med inlånat ånglok och personvagnar på norra banan.
Bildandet av TJF gav arbetet med fordonen en skjuts framåt och 1980 hade man kommit så långt att ångloket kunde provköras på bangården i Västervik. 1981 kunde man för första gången provköra loket till Jenny och tillbaka och samma år medverkade TJF som enda smalspårsförening med loket vid SJs 125-årsjubileum på Värtabanan i Stockholm. Loket var då lastat på en överföringsvagn.
Den 12 december 1981 körde man för första gången en tur med ångloket för medlemmar till Gunnebobruk (Verkebäck) och åter.
I juni 1982 kördes de första turerna för utomstående mellan Västervik och Jenny och i augusti samma år körde man för allmänheten mellan Västervik och Gunnebobruk (Verkebäck), något om lockade stor publik.
Under åren 1982-1984 anskaffades fler fordon, bland annat personvagnen Cp 439 genom en bytesaffär och den kombinerade person- och resgodsvagnen CFp 278 som deposition. Man fortsatte också med körningar för allmänheten ett antal helger under året.
1984 - Trafiken på södra banan läggs ner och TJF får sina första rälsbussar.
Under våren 1984 togs beslut om att SJ fick lägga ner persontrafiken på södra banan, Västervik- Hultsfred i slutet av sommaren. Under vintern hade medlemmar i TJF reparerat en rälsbuss, YBo5p 900 som man tidigare köpt in i krockskadat skick. Rälsbussen hade tillsammans med YBo5p 888 kört in i några träd vid Evedal utanför Växjö 1981. De köptes sedan av en privatperson från Stockholmsområdet och YBo5p 900 såldes vidare till TJF som fått bidrag från Västerviks kommun för att finansiera köpet. Rälsbussen hyrdes ut till SJ under sommaren då nedläggningsbeslutet medförde ett ökat resande då många ville passa på att göra en sista resa utmed järnvägen.
1984 - 1987 och TJF Normalspårssektion
Den 19 augusti 1984 gick så det sista persontåget i SJs regi. Under slutet av året genomförde TJF några marknadsföringsresor hela vägen till Växjö för att i samarbete med föreningen Rädda Smalspåret visa upp de kvarvarande järnvägarna. Sedan persontrafiken på södra banan lagts ned minskade också SJs behov av verkstäder i Västervik och TJFs fordonspark hamnade till stora delar utomhus i Jenny, där föreningen disponerade ett spår. Man fortsatte dock att trafikera Västervik - Gunnebobruk under några veckoslut 1985 och 1986. Det sista godståget till Gunnebobruk gick i december 1985 och trafiken lades formellt ned 1986. Resten av södra banan till Hultsfred hade lagts ner redan 1984 och sedan dess inte trafikerats. Från hösten 1985 till försommaren 1986 lånades ångloket ut till museibanan Lennakatten i Uppsala. Vid detta tillfälle passade man också på att göra en del arbeten som det då inte fanns möjlighet att genomföra i Västervik.
I maj 1985 köpte TJF sitt första normalspåriga fordon, en rälsbuss av typen Y8 som placerades i Linköping. Verksamheten i Linköping gick under namnet Tjustbygdens Järnvägsförenings Normalspårssektion och samlingen kom med tiden att omfatta två motorvagnar och två släpvagnar och man arrangerade ett stort antal uppskattade utfärder, medlemsresor och beställningsresor under de år som sektionen existerade. Bland annat kördes de sista resandetågen på järnvägen mellan Mjölby och Väderstad och flera körningar årligen på nuvarande Tjustbanan.
När järnvägsinspektionen ställde krav på dyra boggirevisioner och detta inte gick att finansiera så valde man att avveckla sektionen 1995 och fordonen såldes vidare till museiföreningen i Nora.
1987 – 1992 I skuggan av VHVJ
NVHJ 22 (SJ L18p 3147) med TJFs tåg i Växjö den 26:e augusti 1992. Fotograf Birger Ekelid, Smalspårsarkivet
Det nystartade bolaget Växjö - Hultsfred - Västerviks Järnvägs AB (VHVJ) köpte in sträckan Jenny - Hultsfred och även hela banan Hultsfred - Sandsbro och den 13 juli 1987 återinvigdes de båda järnvägarna, men denna gång som privatägda, men med gemensam ägare. Invigningståget kördes i hällande regn av TJF med föreningens ånglok i spetsen. I samband med återinvigningen bytte Gunnebobruks station namn till Verkebäck, ett namn som stationen tidigare haft fram till 1974. Man fick nu möjlighet att köra ångtåg bortanför Hultsfred på forna Växjö-Åseda-Hultsfreds Järnväg, något man passade på att göra vid ett flertal tillfällen de kommande åren.
Rälsbussarna YBo5p 883 och 900 som TJF ägde hyrdes ut till VHVJ som under dessa år var de som stod för den mesta trafiken på banan. I januari 1988 fick föreningen tillgång till fler uppställningsplatser under tak då man fick disponera det gamla rälsbussgaraget vid Hallströmsgatan i Västervik. Spåren var visserligen borta, men blev nu återuppbyggda.
Under 1988 inleddes också samarbetet med museijärnvägen i Vadstena. Ångloket NVHJ 22 lånades ut och samarbetet mellan föreningarna har fortsatt, bland annat genom att man lånat både fordon och personal av varandra
En annan del i föreningens verksamhet som uppstod under denna period var att man började köra utflyktståg i samarbete med SJ. Man körde med Västervik som utgångsstation med lok och vagnar inhyrda från SJ. Dessa resor pågår än idag, men då det saknas lämpliga fordon så utgår dessa från Östergötland. Resan utförs med ett chartrat X2000-tågsätt och är omåttligt populära och säljer alltid slut till sista plats.
Under 1992 började det dock se mörkt ut igen för TJF och även för järnvägen mellan Hultsfred och Västervik. Banägaren VHVJs ekonomi var dålig och i början av året ställde bolaget in sina betalningar. VHVJ gick slutligen i konkurs den 17 december 1992 och banans framtid var nu på allvar hotad. Åren närmast efter VHVJ:s konkurs innebar många frågetecken kring TJF:s chanser att överleva.
1993 - 1996, en tuff period
TJF Lokomotor Z4p 264 och personvagnen NVHJ C4 52 vid Rödsle 21 januari 1993 efter att Vägverket vräkt sprängsten över banvallen. Fotograf Birger Ekelid, Smalspårsarkviet
Första halvåret 1993 innebar flera motgångar för föreningen. Efter VHVJ:s konkurs valde Vägverket att köpa loss järnvägen från konkursförvaltaren och göra avsteg från arbetsplanen genom att avstå att bygga en bro för nya E22 över järnvägen. I Västervik blev föreningen uppsagda från personallokalerna i det gamla godsmagasinet och även från rälsbussgaraget vid Hallströmsgatan. Båda byggnaderna revs för att ge plats åt en ny bussterminal.
Under flera år framåt fick mycket av fordonsunderhållet utföras under bar himmel, mestadels i Verkebäck, då det krävdes dyrbara landsvägstransporter för att få in fordonen under tak i verkstaden. Föreningens ånglok NVHJ 22 lämnade återigen Västervik under 1993 för att lånas ut till museibanan "Lennakatten" i Uppsala.
I efterdyningarna av VHVJ:s konkurs bilades två bolag, Småländska Smalspåret AB (SmAB) och Förvaltnings-AB Smålandsbanan (FAS). Det förstnämnda bolaget köpte bland annat sträckan Hultsfred - Verkebäck från VHVJ:s konkursbo och bedrev viss trafik, främst i samband med den årliga Hultsfredsfestivalen. SmAB var från början tydliga med att man inte ville satsa på hela sträckan Västervik - Hultsfred, vilket resulterade i att man under 1994 sålde sträckan Verkebäck - Totebo till FAS. Denna försäljning kom att bli ett första steg för TJFs långsiktiga arbete med att rädda, bevara och rusta upp järnvägen mellan Hultsfred och Västervik. Redan under 1993 började FAS undersöka möjligheterna till att byggnadsminnesförklara järnvägen mellan Västervik och Hultsfred för att på så vis rädda järnvägen.
Sommaren 1995 kunde sträckan Verkebäck - Ankarsrum trafikeras med lokomotordragna tåg under några veckoslut. Under 1996 vågade man satsa på utökad smalspårstrafik och trafikerade sträckan Verkebäck - Tuna under sex veckoslut. Beslut om byggnadsminnesförklaring av Verkebäck - Totebo togs den 24 juni 1996.
1997 - 2003 - Det ljusnar, trafiken ökar, banan rustas och Västervik kan återigen trafikeras
Under 1997 avvecklades föreningslokalerna på övervåningen i Verkebäcks stationshus och ersattes med lokaler i Ankarsrums nyrenoverade stationshus. Trafiken utökades till tre dagar i veckan under juli och en hel vecka i samband med Visfestivalen i Västervik. Under hösten drog Järnvägsinspektionen in trafiktillståndet för SmAB. TJF hade formellt trafikerat banan på detta tillstånd men arbetade med ett eget trafiktillstånd. Den 9 december 1997 beviljades TJF eget trafiktillstånd och föreningen är sedan dess den enda trafikutövaren på banan.
Ett TJF-tåg vid Tjursbo, draget av Z4p 261, ett typiskt tågsätt i trafiken 1997. Fotograf Birger Ekelid, Smalspårsarkivet.
1998 utökades trafiken då man fick ta över pendeltrafiken i samband med Hultsfredsfestivalen. Det var en intensiv trafikuppgift med pendeltrafik i Hultsfred en vecka varje sommar i flera år framöver som sysselsatte kring 100 personer varje år. Den ordinarie turisttrafiken ökade genom att sträckan Tuna - Hultsfred återöppnades. 1998 byggdes också en vagnhall i Spångenäs och den 16 februari 1999 togs beslut om att även Totebo - Hultsfred skulle bli byggnadsminne och ungefär en månad senare kom det glädjande beskedet att bron för E22 vid Rödsle skulle byggas. Omfattande banarbeten i form av slipersbyten och slyröjning genomfördes under hela perioden, både med egna resurser men också som ALU-projekt.
Treskensväxel i Jenny är uppriven sedan radioblocket installerats på norra banan 1995. Fotograf Fredrik Lundström
I Västervik saknades stora delar av smalspårsbangården och i Jenny saknades anslutning mot Västervik efter att Banverket infört ett nytt trafikledningssystem på norra banan under 1995. Arbetet för att återansluta den sista delen av banan fortsatte, 1999 övertog FAS lokstallet i Västervik och under år 2000 byggde Banverket en ny smalspårsbangård i Västervik. Bygget bekostades av Västerviks kommun och det blev nu möjligt att flytta fordon mellan samtliga spår i motorverkstaden. I november 2000 kom den efterlängtade bron på plats och sommaren 2001 kunde trafiken utökas till Jenny med taxi-anslutning in till Västervik.
Under 2002 byggdes ett nytt signalställverk i Västervik som numera omfattar även tidigare Jenny station och linjen dit. Den sista länken för att återigen trafikera hela banan var åtgärdad. Trafikpremiären skedde den 30 april 2003. Tio års kamp för föreningens framtid hade därmed nått sitt största mål.
Att få fordonen under tak är viktigt och FAS köpte under 2003 loss hela lokstallsområdet i Västervik. TJF fick därmed som hyresgäst även tillgång till personalhuset i Västervik. Även ånglokstrafiken kunder återupptas och möjligheterna att köra till olika evenemang riktat mot Västervik förbättrades. Under 2005 kom ångloket NVHJ 22 åter i trafik efter att ha varit under renovering i nästan tio år, nu med den mer korrekta identiteten SJ L18p 3147. I augusti 2005 fick TJF besök av kungaparet, Carl XVI Gustaf och drottning Silvia som åkte med föreningens tåg mellan Verkebäck och Ankarsrum i samband med 350-årsfirandet av Ankarsrum och Överum.
Ångloket SJ L18p 3147 var en vanlig dragkraft i TJFs ångtrafik under det sena 00-talet. Fotograf Fredrik Lundström
Upprustningen av lokstallsområdet i Västervik tog ordentlig fart och den gamla vändskivan som skrotats på 1960-talet ersattes av en ny som togs i drift 2006. Invigning av lokstallet och vändskivan skedde i maj samma år. Lokstallets alla skepp därefter åter kunnat spåranslutas. TJF var också värd för Smalspår 150, en del av 150-årsfirandet för att uppmärksamma att de första svenska järnvägsfirandet öppnades för allmän trafik 1856. Vid detta jubileum deltog ett flertal andra föreningar med både personal och fordon och under några dagar kunde man uppleva fyra stycken smalspåriga ånglok i trafik i Västervik.
Trafiken hade nu ökat till den nivån som vi idag känner till den, med start den 30 april, då försäsongen med evenemang inleds, till sommartrafiken som startar kring midsommar och håller på en bit in i september.
Mängden slipersbyten låg nu stadigt på 2-3000 sliprar per år, vissa år genomfördes riktade insatser på flera platser och spårstandarden kunde successivt höjas längs med hela banan. Broar rustades upp, vägkorsningar byttes och flera nya vägskyddsanläggningar kopplades in efter att ha varit avstängda.
2010 – 2020 – Kronan på verket
Trevagnars rälsbusståg i Totebo den 1:a maj 2017. Rälsbussarna kom att bli stommen i trafiken under 10-talet, Fotograf: Fredrik Lundström
2011 genomfördes det första så kallades Smalspårsdagarna, evenemangsdagar då ambitionen var att visa upp så stora delar av banans trafikdugliga fordon som möjligt. Under 2014 firades att det var 50 år sedan norra banan breddades från smalspår till normalspår. Fordonslånen fortsatte, där TJF lånat ångloket S2p 3037 från Vadstena, men också lånat ut rälsbussar både till Vadstena och Gotland.
Genom riktade insatser och olika kombinationer av stöd i form av EU's Leaderprojekt kunde spårstandarden och trafiksäkerheten successivt höjas. Vissa år nådde man ett utbyte av hela 4000 sliprar.
Slipersbyte i december 2019. Vid en mild vinter kan mer sliprar bytas då tjälen inte sätter stopp. Fotograf Peter Heller
Sedan 2017 är TJF också ägare till Sveriges största samling av smalspåriga rälsbussar sedan man under året blivit ägare till fordon som tidigare enbart varit deponerade hos föreningen. Frågan om att kunna visa upp föreningens samling av historiska föremål och fotografier har kommit upp under många år men stupat på grund av brist på lämplig lokal. Som ett alternativ startades Smalspårsarkivet, ett digitalt museum som öppnades för allmänheten i maj 2018 och där man kan beskåda ett stort antal bilder och föremål.
Ett femvagnars rälsbusståg med YBo5p 900 främst i Ankarsrum en julikväll 2019. Fotograf Fredrik Lundström
2019 firade föreningen 40 år, något som kändes väldigt avlägset 1993 då föreningen stod helt utan smalspårstrafik och med väldigt begränsad tillgång till lokaler.
En välkommen del under 2019 var bidraget på 1,6 miljoner kronor till bygget av en ny vagnhall i Västervik för att kunna ställa upp ytterligare fordon inomhus. I samarbete med Västerviks museum arrangerades utställningen "Kampen för järnvägen" och en annan del i samarbetet har varit utfärder med guider från museet.
TJF är numera en levande förening och man skulle kunna sammanfatta föreningens utveckling som att tonårstiden var mycket strulig och många undrade vad det skulle bli av den men nu i efterhand kan man konstatera att den trots detta vuxit till sig och nu är väl ansedd av omvärlden
Ovanstående text är hämtade från artiklar publicerade i föreningens medlemstidning Västervikingen nr 2,3 och 4/2019 av Björn Karlsson, bilderna kommer dels från Smalspårsarkivet och dels från webbredaktörens egna foton.
Fakta om banan
Spårvidd
891 mm, tre svenska fot
Längd
71 km varav 4 km treskenspår mellan Jenny och Västervik
På våra rälsbussar har vi en enklare servering där du kan köpa kaffe, te, läsk samt tilltugg. Vi har även guideböcker och vykort till försäljning. Prata med konduktören så visar han eller hon vad som finns ombord.
Västervik
Besök staden Västervik med sin trevliga stadskärna, många butiker och restauranger. Inom promenadavstånd finns det populära Västerviks museum.
I Fårhult finns värdshuset "Den Gröna Tuppen", restaurangen är inrymd i Fårhults gamla stationshus och slog upp sina portar den 1 juli 2020
För öppettider, se deras Facebooksida eller kontakta dem på telefon 070-3260135. Inget krav på förbokning, men restaurangen är populär, så ring alltid innan för att kolla så det finns plats.
Ankarsrum, Aktiveum
Ett stenkast från stationen ligger den vackra bruksparken och Aktiveum som visar Ankarsrums bruks historia och spännande produktion.
Långjöns Stugor & Camping erbjuder både stugor och platser för tält och husvagnar/husbilar. Hållplatsen Fagersand ligger precis vid infarten till campingen.
I Tuna finns Ellens äppelställe knappt 100 meters promenad söder om stationen med något gott som passar både stora och små. Familjen Fungmark erbjuder fika, lunch, smörgåsar m.m.
Mer information: 070-375 27 60
I Tuna finns en ställplats för husbilar och husvagnar och en välsorterad lanthandel.
Hultsfred the Walk - historier, foton och filmklipp från musikarkivet Svenskt Rockarkiv har nu omvandlats till en fysisk promenadslinga på klassisk festivalmark utmed sjön Hulingen
